Sandra Birgithe

Den 14/1-11 gick en era i graven. Wahlströms spelade sin sista låt och nu är det över.

Började lördagen med full panik, Sandra kunde inte bestämma sig för vilka kläder som skulle packas. Inte allt för ovanligt fenomen i det lilla huset i Hovslätt. Det hela slutade med en överfull väska, som man borde kunna ha med sig på en 4 dagars resa i alla fall, jag skulle vara borta i 24 timmar… Räknade antalet strumpbyxor till 7 stycken, snacka om att inte kunna bestämma sig. Och det värsta var att jag ändå använde samma par på kvällen som jag åkte upp i, så rent krasst hade jag inte behövt ha med mig några överhuvudtaget. Liten miss i planeringen.

Trots packningsproblemen så kom jag iväg, eller vi kom iväg är väl den rätta termen. Kryssningsligan var på nya äventyr! Resan upp gick riktigt smidigt, ingen trafik och helt okej väder och sällskapet gjorde att man stod ut, annars är inte bilåkning en av mina favorit sysselsättningar. Installerade oss på hotellet när vi väl kom fram, sen vart det fix inför kvällen. Lyxade till det med middag på Donken (läs; vi tog för lång tid på oss att göra oss i ordning så McD var det enda som hanns med…) Styrde kosan direkt till Brunnsparken, och oj vad bilar det var där! Som tur var hittade vi p-plats smidigt och med förköpta biljetter så var det bara att springa rätt in. Lokalen var sjukt stor och fin, vackert upplyst och banderoller i taket, så redan innan spelningen var igång var stämningen kanon mysig.

Wahlströms klev på och vad det jublades och applåderade! Tog första dansen med Daniel, alltid tryggt att ta första men någon man känner och som man vet att det fungerar med. Sen hittade vi ett bord som vi la beslag på som stod precis till vänster om scenen, så bra utsikt hade man när man inte dansade. Det var fantastiskt att bara sitta och kolla på alla människor som dansade och bandet som verkligen gav allt denna kväll. Tog två danser till med två andra kompisar innan paus och det gick helt okej. Väldigt mycket folk och lite gruffigt, men personligen orkade jag inte bry mig om det. Hade fullt upp med att hålla fokus på att dansa och inte bara lyssna på musiken. Under paus började man verkligen förstå att kvällen hade ett slut och det började suga lite olustigt i magen… Och det blev inte bättre av alla avtackningar som gjordes under kvällen. Man förstod verkligen hur mycket avtryck de har gjort hos folk.
Trots gruffet på golvet bestämde sig Malin och jag för att ta en lugn dans, och till bådas lycka spelade de Lovar och svär, en klar favorit låt för oss båda. Det var under den dansen jag förstod att det var sista dansen för mig, halsen blev ordentligt tjock och ögonen började bli blanka.

Intog sittplats och bara njöt av resterande timmar av kvällen, trots att obehaget alltid fanns där. Man såg så tydligt på bandet att de också började se slutet på kvällen och till de sista två lugna låtarna hörde man hur tagen sångaren var och trummisen var och torkade en tår och två mellan trummandet. Det var tungt att se och höra, och lättpåverkad som jag är när det gäller sorgligheter satt även jag och Malin och grät. När extranummrerna var gjorda fanns det inte mycket smink kvar runt mina ögon vill jag lova. När sista tonen klingade ut var det tomt i mig, sista spiken i lådan var nerslagen och nu var det verkligen slut.

Vi stannade kvar en bra stund för att få säga hejdå till alla i bandet, gladast blev helt klart keybordisten. Han hejjade jätte gott på alla, men så fick han syn på mig och Malin och sken upp och tackade till och med för senast (kryssningen), det bli ett fint minne.
Gick sen över dansgolvet och tittade tillbaka en sista gång över scenen för att verkligen pränta in att kvällen faktiskt hade hänt. Det kändes så overkligt på nått sätt, även om man hade vetat om det i flera månader.

Lånad från http://www.wahlstroms.nu/