Sandra Birgithe

...är en dygd. Som jag tyvärr inte behärskar fullt ut, men det går ändå bättre och bättre måste jag säga. Idag skulle jag ha åkt till Vaggeryd för att besöka min praktikplats, men det blev inte så pga sjukdom på arbetsplatsen. Och det kändes helt okej att de ringde och ställde in. Fick dock jaga min klasskompis (som ska vara på samma ställe), men tillslut fick jag tag i honom och allt bara löste sig. Även trippen till stallet löste sig, skulle egentligen åkt sent ikväll men nu kan jag hämta syster direkt från stan och vara i stallet i dags ljus.

Så det blev massa förändringar och jag känner mig inte stressad eller uppjagad alls. En fantastisk känsla måste jag säga. Lilla fyrkantiga Sandra klarade av att planera om hela sin dag på 10 minuter. Det är inget som inträffar ofta vill jag lova, för bara ett år sen hade jag antagligen brutit ihop totalt och suttit och tittat in i väggen bara för att hjärnan inte fungerar när så mycket ändras på en gång. Så allt jobb jag har lagt ner på mig själv har uppenbarligen hjälpt!

I skolan skulle vi göra en övning i kommunikation, sitta helt som vanligt och bara sluta ögonen och känna efter vart musklerna spände som mest. Hos mig spände det mest över kinderna, i med att jag ler väldigt mycket. Så var det verkligen inte innan, bekymmersrykor i pannan och neråtvända mungipor var snarare mitt signum. Jag gillar livet och allt vad det innebär.