Sandra Birgithe

Den 13 januari var det dags för Wahlströms näst sista spelning. Jag som på juldagen lovade mig själv att aldrig mer åka till Tranås, men vad gör man inte när dessa finingband står på scen! Kom fashionabelt sent som vanligt, missade Casanovas första låtar. Snörade på mig skorna illa kvickt och sprang till och med ut i kylan för att lämna saker i kompisens bil, allt för att komma på dansgolvet så snabbt som möjligt och slippa kön till garderoben.

Kom på dansgolvet och vart chockad över hur lite folk det var på plats! Men många bra dansare fanns det så jag var nöjd. Lyckades till och med få sista dansen med en av favoriterna, så kvällen kunde inte sluta bättre. Två lugna låtar från Wahlströms och killen jag dansade med gjorde världens snyggaste nedläggning till sista takten på sista låten. Fan så bra det kan bli ibland!

Banden var så bra, massa energi och dom verkar ha kul tillsammans. Saknade några av favorit låtar från banden, men va gör det, lycklig som få var man i vilket fall. Casanovas har verkligen växt i mina ögon sista året och har avancerat till topp 3, så dom och Wahlströms på samma scen är ju lite av en dröm. Jag och Malin hade bestämt att vi skulle vara glada denna kväll och bara ha kul och vi lyckades nästan. Filade på våra danser ihop, och foxen börjar sätta sig bra faktiskt! Värre är det med buggen...Jag är ingen bra förare, och som tur är Malin en duktig följare så det går ju ändå. Men det blev svårt att hålla humöret uppe när Casanovas tackade av Wahlströms vid sista timmen. Jag lyckades hålla minen hela kvällen och var faktiskt glad och njöt av dansen. Men för första gången på länge dansade jag inte hela kvällen, utan satt en del. Helt på eget bevåg, ville bara sitta och lyssna in alla fina låtar.  

Knäna och höfterna tog tyvärr mycket stryk på grund av att golvet var ordentligt strävt. Måste fundera på om jag inte ska börja packa ner silvertejp i väskan...